Läser du böcker? Inspirera mitt arbete med min debutroman och följ nyhetsbrevet!

En sorglig kärlekshistoria och ett speciellt 100-årskalas

Jag har funnit två tidningsnotiser vars innehåll berör;

En sorglig kärlekshistoria

Den första notisen är från Wermlands läns tidning 1875-12-04 och handlar om en "Fröken Silfversparres" olyckliga kärleksöde. Med ledning av den uppgivna åldern och att en passande notering i församlingen Hedvig Eleonoras (Ladugårdsland, har även kallats Östermalm) obefintlighetsbok för 1879-1926, så förmodar jag att notisen handlar om fröken Sofia Ulrika Silfversparre;

Sofias far Carl och hans svärdslinje:

Notisen:

En kärlekskrank, lam och puckelryggig fröken vid namn Silfversparre, 29 år gammal, har helt nyligen blifvit satt under förmyndare, emedan man ville förhindra henne från att uppoffra hela sin ej så obetydliga förmögenhet på föremålet för hennes ömma låga, en åkaredräng vid namn Thor, anställd hos hyrkusken W.

Fröken Silfversparre är lam i båda benen, så att hon inne i sina rum måste tillbringa dagarne i en med fyra hjul försedd ländstol, medelst hvilken hon förflyttar sig från den ena platsen till den andra. För omkring 1 år sedan kom åkaredrängen Thor att kuska henne omkring på Djurgården och i Hagaparken. Det dröjde icke länge förrän fröken S. blef förälskad i sin kusk och äfven förklarade honom sin kärlek. Drängen "höll god min". Han visste att fröken hade godt om den klingande metall, hvarom hennes namn till en del påminner.

De båda "älskande" öfverenskommo att med hvarandra knyta Hymens blomsterband. Fröken S hyrde en elegant våning i ett hus på Drottningholm. Der, under de höga lindarnes och de lummiga lönnarnas egid skulle det såta paret bygga och bo. Dessutom köpte hon fyra präktiga vagnshästar och åt sin Thor en ridhäst. Allt var således klappadt och klart. Det fordrades endast lysning orh vigsel.

Med sin Thor kuskade fröken S. i väg till kyrkoherden Lindstén i Ladugårdslands församling och begärde att erhålla lysning till ett kristligt äkta förbund. Men det vardt tvärt afslag. Drängen Thor hade under loppet af 9 år lefvat tillsammans med en annan qvinna, som han bevisligen lofvat äktenskap och med hvilken han sammanaflat icke mindre än 6 barn. Fröken sam i tårar och hennes Thor stod som träffad af åskan. Men hvad var att göra. Paret måste återvända med oförrättadt ärende. Fröken S. ville dock icke lemna sin Thor. utan bjöd honom att med henne dela — säng och säte.

Det var nu några af frökens slägtingar lade sig emellan och satte henne under förmyndare, Thor jagades bort från hennes bostad Han hade, under den tid han var bekant med fröken. S, lättat hennes kassa på cirka 16,000 kr. Han var nu "fina herrn" och tyckte sig de han satt på kuskbocken kunna se sina kamrater öfver axeln. Det har varit fröken S-s slägtingars mening att anställa rättegång mot drängen Thor för att återfå någon del af de penningar han af fröken S. emottagit; men man lärer sedermera kommit till den öfvertygelsen att härvidlag ingenting vore att vinna.


Ett speciellt 100-årskalas

Den andra notisen är från Post och inrikes tidningar 1848-07-19 och handlar om 100-årskalaset för Friherrinnan Hedvig Falkenberg, född Silfversparre;

Sofias far Carl och hans svärdslinje:

Notisen, vilket är ett utdrag av ett brev från Kråksmåla församling:

För några dagar sedan firade vi här en sällsynt fest. Vår gamla slägting Friherrinnan Hedda Falkenberg, född Silfversparre, fyllde den 2 i denna månad sitt l00:de år. Ända till för ett år sedan har hon för sin ålder varit ovanligt rask, gjort långa promenader och rest på besök till sina slägtingar flera mil. Det sednare året har hon varit mera stilla och inomhus hos sin son, men ändå haft temligen godt minne och gladt lynne samt gerna sett folk hos sig.

Den märkvärdiga dagen samlades vi omkring henne, tre barn, tretton barnbarn och tre barnbarnsbarn samt aflägsnare slägtingar och vänner, till ett antal af 60 personer. Den gamla satt i sin blomsterprydda stol, helsades med några enkla verser och pryddes med brudkrans och krona af myrthen, utaf barnbarnsbarnen. Hon var mycket rörd, men glad, och hade ett vänligt och förbindligt ord till alla, tackande dem som rest ända till 10 mil att se henne den dagen.

Dessemellan föll hon i tankar och upprepade ofta högt för sig sjelf en vers ur nya Psalmboken, som i många år varit hennes glädje och tröst. Vid middagsbordet förmådde hon ej att vara, utan åt i sitt eget rum. Då några af oss efter middagen inkommo till henne, låg hon på sin säng och hade fått en svindel, hvarur hon likväl snart hemtade sig, frågade efter huru allt tillgått vid middagen och lät föra ut sig i salen. Der dracks nu hennes skål, under salut och tal, och Gumman satt der med aftonsolen öfver sitt vackra, uttrycksfulla ansigte med hopknäpta händer och, ömsom högre, ömsom endast för sig sjelf, uppläsande sin psalmvers.

Som vanligt gick hon tidigt till sängs, sof godt om natten, men klagade om morgonen öfver trötthet; det är vid lifvet, sade hon, ehuru vackert och högtidligt ni i går gjorde allt för mig; men är det verkligen sannt, att jag är 100 år gammil?

Derefter inslumrade hon igen och efter några timmar hade hon helt omärkligt inslumrat i den eviga sömnen. Söndagen efter begrofs den 100-åriga lifvets och dödens brud med myrtenkronan och kransen, som de små afkomlingarne hade tryckt på de hvita lockarne.